Jag förstår inte hur det blev såhär. Sitter i mitt nya rum. (tog över min systers när hon flyttade) Och typ gråter. Skrattar och gråter om vartannat. Det är som att alla känslorna kommer på samma gång. Och boyie vet nu. Berättade i lördags. På fyllan. Aldrig mer alkohol. Jag hatar mitt liv och försöker väl leva något jävla fantasi-liv i hopp om att det andra ska försvinna. I hopp om att det fula, värdelösa i mig ska försvinna. Att om jag bara umgås med rätt personer, syns på rätt fester och gör allting på ett snabbt och smidigt sätt, så kommer allt detdär gamla, äckliga försvinna. Men det gör inte det. Det är som att det etsar sig fast, djupare och djupare för varje dag som passerar förbi. Mitt behov att bli smal, det blir starkare och starkare, men jag ljuger för alla. "Jag har redan ätit", "Jag mår inte så bra", "Det går bättre och bättre". Varför gör jag såhär? Jag förstör för migsjälv och krossar andras förtroende gentemot mig. Jag gräver ner migsjälv djupare i detta, bara för att ana tycker att det känns bra. Okej, jag kanske äter mer, men det innebär ju även att jag spyr mer. Jag vill verkligen vara här. Och så hittar jag inte mina rakblad heller. Jag har jobbat dem senaste dagarna och det tär i min själ. Jag orkar inte. Det kommer snart bli alldeles för mycket för min del. Utlandet närmar sig med stormsteg. Hur ska jag kunna sakta ner? Hur ska jag kunna varva ner och hur i hela friden ska jag våga visa mig i bikini?

Helvete, nu gråter jag också.

Igen.

VARFÖR ÄR DET SÅHÄR!?

OCH VAR I HELA HELVETET ÄR MINA JÄVLA RAKBLAD!?

Jag är så oerhört ledsen och ensam.

Jag orkar verkligen inte mer nu.

/p