Jag vet ingenting längre,

Jag är vaken dygnet runt, men dagarna smälter ihop ändå.

Allting som en gång varit trevligt,

känns åt helvete.

Jag förstår inte varför jag är kvar på jorden.

Jag är en hamster i ett ekorrhjul, jag har tappat fästet men hjulet fortsätter snurra.

Jag rullar omkring i hjulet, försöker ta mig upp, men det är omöjligt när hjulet vägrar stanna.

Jag vägrar inse att jag mår bra när vågen står på 50.

Jag vill bli smal.

När jag är tunn som luft är jag nästan perfekt.

Jag vill, vill, vill.

Jag kämpar.

Men det är inte så lätt när allt jag ser är mörker, men jag vill inte se det,

så jag blundar.

men då är det ju också mörkt, och jag kan inte ens se min väg.

Jag blundar, för att undvika all panikångest.

För att undvika att leva.

Jag har ingen lust att göra någonting överhuvudtaget.

Alla kämpar för att jag ska bli "bättre" som dem säger.

Men det är ingenting jag vill ska hända.

Jag vet att det är min treåring till hjärna som skriker "NEJ! JAG VILL INTEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE!!!
"

Jag vet att det låter sjukt.

Men ingenting är roligt längre.

Verkligen ingenting.

Boyie kan få mitt hjärta att sjunga.

Men det är inte roligt.

Jag gömmer mig så gott det går.

Är älskad. Men på fel sätt.

Ni älskar mig för den ni vill att jag ska vara, inte den jag är.

Förlåt colgate.

Jag saknar dig.

Verkligen verkligen saknar.

Men jag ser inte fram emot någonting.

Jag vet inte ens om jag vill se fram emot någonting.

Jag älskar verkligen dig, mest av allt!!!

Du är allting jag ser, marken jag går på och luften jag andas.

Men jag ler inte längre.

Mina läppar kan le,

men i mina ögon sitter smärtan kvar.

En smärta ingen kan ta ifrån mig.

"Tänk så mycket i livet du inte har sett än"

Jag har tänkt på det.

Men finner ingen mening med att uppleva det som ett tomt skal.

Min oskuld kommer jag aldrig att få tillbaka från honom.

Den smärtan han har orsakat mig, både fysiskt och psykiskt.

Rakbladen.

Han har fått mig att försöka ta mitt liv.

upprepade gånger.

Tiden på psyket.

Känslan av den absoluta tomheten när jag äntligen var fri.

Jag kunde inte känna någonting.

Inte ens sommarsolen på mina bleka armar.

Inte vattnet som smekte mina ben.

Tomhet.

Absolut jävla tomhet.

Misshandel, slag, fallande, misslyckanden.

Rakblad.

Alkohol.

Alkohol i massiva mängder, blev min vän.

Jag söp mig redlös varje helg.

Cigaretterna.

Beroendet. Första blosset i 4an är någonting jag aldrig glömmer, även fast jag gärna skulle.

Mobbad, retad, utfryst.

Desperata försök att passa in.

I åttan/nian lyckades jag ganska bra.

Viktminskning.

Jag tyckte att jag var vacker.

Gymnasiet.

För första gången i mitt liv passade jag in.

Jag visste inte hur jag skulle bete mig.

Jag var ett svin.

Mera alkohol.

Varje helg fortfarande men i större mängd.

Cigaretter, brännmärken.

Rakblad.

Bråken med min mamma.

Att känna sig så oälskad.

"Åh, jag hatar dig"

Den sved.

Flytten.

Kompisarna, alla slagsmål.

Känslan att av hennes hår mellan mina fingrar kommer aldrig att försvinna.

Ljudet när hennes ansikte mötte asfalten.

Hatet. Gud vad jag hatade.

Otrohet.

Svin.

Gravid?

Nej, jag klarade mig.

Fortsatte i förhållandet.

Det tog slut.

Tillsammans igen.

Gravid?

Ja.

Vad gör man?

Abort.

Mord.

Mörker.

Viktminskning.

Anorexia Nervosa

Rakblad.

Bulimia Nervosa

Våldtäkter, upprepade gånger.

Rättegång.

Förnekelse.

"Ingen kommer någonsin att tro på mig"

Det är det som har gjort mig till vem eller vad jag är idag.

Jag vill inte leva längre.

Jag har tappat min glöd.

Snälla, tvinga mig inte att gå vidare.

Släpp mig fri från detta helvete.

Alla har det jobbigt, det vet jag också.

Men det borde finnas någonslags gräns för vad som är okej för en person att genomlida ensam.

För det är det jag varit 16 år av mitt liv.

Ensam.

Ensam, Övergiven och äckligt jävla värdelös.

Och nu är jag tillbaka där.

Släpp mig fri!

// Pepsodent.