JAG ÄR SÅ JÄVLA ÄCKLIG!!!

TA BORT FETTET FRÅN MIN KROPP!
JAG SKA FÅ BORT DET ÄVEN OM JAG SÅ SKA MÅSTA SKÄRA BORT DET!

JAG HATAR MIGSJÄLV!
JAG ÄR SÅ FARLIGT JÄVLA ÄCKLIGT FET!

DEM KILO JAG GÅTT UPP SKA FAN BORT!
BORT! BORT! BORT! BORT!!!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag känner mig så ensam, så övergiven.

Oälskad och bara allmänt bortglömd.

Vem är jag?

Tyvärr ljuger jag lite för ofta också.

Om vad jag har ätit, hur mycket, och hur ofta jag spyr.

Jag tror tyvärr att jag numera har Bulimia Nervosa.

Inte Anorexia Nervosa.

15% mindre kroppsvikt än man borde och äter/spyr minst 3ggr per vecka.

Mitt BMI ligger på för lite, och jag spyr säkert 2ggr om dagen.

Det borde inte få vara så.

Jag vill inte.

Jag vill inte inte ha fettet på min kropp.

Jag tänker gå ner igen.

Apoteket imorgon.

Det har jag förtjänat.

Förlåt Mamma.

Du kämpar så hårt för min skull.

Jag ser det,

men jag kämpar ännu hårdare,

för mig själv.

Jag vill verkligen vara smal.

I would give up forever just to be thin.

Jag älskar dig.

Stabbed abandoned and almost dead.

Jag skiter i att jag bara har till sommaren om jag inte skärper mig.

Whatever it takes, I am willing to do.

Förlåt Colgate.

Jag orkar inte kämpa.

Jag har sagt att jag inte faller om du håller i mig.

Men jag har fallit.

Och jag har inga planer på att ta mig upp igen.

Jag ska bara stanna här.

Jag ligger vid din sida.

Jag kommer alltid att finnas kvar hos dig, vaka över dig.

Jag kommer alltid minnas hur jag älskar dig, och kommer därför aldrig sluta.

Nu är det bara smalheten som väntar.

Perfektion är inte långt bort, älskade Colgate.

Jag har inte råd att släppa mitt mål nu, nu när jag var så nära, men släppte taget.

Självdiciplinet måste få sig en törn.

Svarta streck på min handled.

Så jag se alla äckliga måltider.

Varje gång jag stoppar någonting i munnen.

Jag gjorde en väldigt dum grej igår,

som du kommer bli arg på mig för.

Jag orkar inte ens försvara mig.

Men känslan av att se ett vasst rakblad smeka min blåvita hy,

Att se det sammetslena blodet rinna längs mitt lår,

är ovärdelig.

Känslan av att veta säkert, vart det är jag har ont.

Den är underbar.

Annars gör det bara ont överallt.

Förlåt Colgate.

Jag vet att du älskar mig.

Och jag älskar dig också.

Jag hoppas att du vet det.

Men jag tror det är över nu. Jag har gett upp kampen.

Jag ligger kvar här.

Det är nog bäst för dig att gå vidare.

Om du stannar kvar, kommer jag att göra allt för dig, verkligen ALLT!

Jag kommer se till att du kan stå upp, andas, och leva som en normal människa.

Jag, personligen, vill inte att du lämnar mig.

Men tänk på saken. Min ångest gör inte saker lättare för dig.

Jag säger att jag är fet. Mitt fett äcklar mig.

Då tittar du på dig själv, och ser ditt "fett". Då får du ångest.

Jag vill tyvärr lämna detta. Jag vill inte se den personen jag älskar mest.

Falla ner i något som kommer att förstöra henne. Som kommer få henne mager. Som kommer få hennes ben att vika sig under henne, att hennes hals inte kommer vilja svälja någonting. Att hennes tänder kommer bli förstörda. Att hjärtat sviker.

Du är mitt hjärta och du får inte gå sönder, så som jag redan har.

Det kommer krossa det vi är idag.

tyvärr.

Jag älskar dig.

Jag har bara en önskan.

Älska mig!

Se mig, finns för mig!

Jag älskar dig,

men jag vet inte hur det känns för dig.

Du säger att du älskar mig,

men hur ska jag veta vad du menar Mr X?

Jag vet att det inte är så lätt för dig.

Men det går inte längre.

Mina självmordsförsök.

Min tid på psyket,

Aborten.

Jag är en mördare.

Jag har stoppat ett hjärta som slår.

Jag har tagit livet av en levande varelse som jag själv gett liv.

Jag har gett upp min tro.

Min tro på livet och min tro på kärleken.

Kärleken, vad är det?

Ett sätt att få en hjärna att sluta fungera?

Ett sätt att få hjärnan blind?

Ett sätt att få oss huvudstupa ner i sanden?

Varför lever vi?

Jag ger upp.

/// Pepsodent! 

ps, Iris - Goo goo dolls. ds,