Jag orkar seriöst inte med det här.

Ig på nationella provet idag.

Kunde helt ärligt ingenting.

Dock börjar jag bli smalare.

Jag gick upp till 49.9,

men nu. 48.4

Jag kan inte hjälpa att jag älskar att se min ryggrad i spegeln när jag böjer mig framåt, och revbenens allt tydligare konturer, att jag kan ta ett ordenligt tag om mina nyckelben, att se mellanrummet mellan mina lår bli större..

Det ska bli stort, större, störst.

Jag ska kunna se mina revben och höftben tydligt när jag står upp.

Jag ska bli smal.

För trots allt, "Gud" gav oss ben och innanmäte, men fettet har vi själva satt dit, så jag tycker inte att det är mer än rätt att återställa kroppen till dess naturliga tillstånd, som "gud" skapade oss. Skinny.

Jag kämpar, men nu ger jag upp. Jag låter Ana/Mia ta över mig igen.

Jag försöker ju knappt ta kontrollen, jag bara låter det vara. Jag är inte ens hungrig längre. Nu har jag knappt ätit någonting på 3 dagar.

Jag är alldeles skakis och yr, det känns som att luften håller på att ta slut nu.

Och jag fryser, fryser i denna värme, (ångestfrossa, typ)

Ångesten håller ett fast grepp om mig, och pulserar runt i hela min kropp, så påtaglig att jag bara vill skrika. Tror jag ska ta en cykeltur och ställa mig någonstans och bara skrika. Skrika tills mina lungor är tomma. Skrika tills min röst inte pallar mer. Och spy, spy upp alla inälvor och skära bort allt fett. Skära långa strimlor och lägga dem på vågen, för att se hur mycket fett jag har på kroppen.

Jag ska aldrig mer dricka alkohol, jag ska aldrig mer ta piller jag inte borde ta (ångestdämpade,antideprissiva,minskande av blodfetter), jag ska aldrig mer äta godis, jag ska aldrig mer äta glass, jag ska aldrig mer äta mer än 2 ggr om dagen, jag kommer aldrig bli migsjälv igen. 

Boyie sov här i natt.

Jag fick ångest och började få svårt att andas.

Jag vet att han var vaken, för han frågade var det var.

"ångest" blev mitt svar. Han sade jaha, och vände sig om.

Jag reste mig upp och började panikartat fumla på mig kläder och han frågade vad jag gjorde.

"ut, jag måste ut"

Så jag gick ut.

Ut och tog cykeln runt byn.

Ringde colgate och försökte förklara hur det kändes.

Igår var jag även ute och cyklade tidigare på dagen och sprang i sanden,

pga av ångest.

Jag vet inte vad som händer, men ångesten är starkare nu än någonsin förut.

Jag har tappat greppet och nu faller jag.

Jag rasar neråt.

Och så ska även min vikt göra.

Colgate.

Kämpa, för min skull.

Gör inte såhär mot digsjälv.

FÖR MIN SKULL.

Jag vet att jag inte kan använda i detta sammanhang.

Men för min skull, kämpa emot.

Det här är inget liv du vill leva, och det vet du.

Så snälla, vänd ryggen åt dessa problem.

Jag vet att det är mina tankar som har framkallat detdär hos dig.

Och försök inte förneka det.

okej, dem har alltid funnits där, men jag utlöste dem.

Och snälla, jag skulle inte klara av att se dig såhär.

Jag mår bara fördjävligt dåligt.

Och jag orkar ingenting längre,

är det det liv du vill leva?

nej, nu ska jag cykla.

/pepsodent

Update: lägger upp en bild på mig. såg ut sådär när jag låg ner.

Bilden tagen för ca 3 veckor sedan.

Nu gör det inte lika ont i magen längre..

ganska skönt...

MEn åt mat igår.. ALLT FÖR MKT!

Pasta och bacon.. fatta inte varför.. fick ngn impuls som

jag dumt nog följde...

Men har inte ätit alls ida, inte ens min chokladbit..

den bli ikv.. Den och cola zero <3

Pratade med älskling om min matstörning igår

lr han pratade med mig...

Han va inte alls nöjd och under sommaren vill

tvinga mig att äta...

Jag blev inte nöjd.. inte alls!

Han e orolig..

Han verkar bry sig vist  om jag vill gå ned,

att ljuga för han är inget jag vill.

'det skadar vårat förhållande..

å det är det som betyder allt för mig...

så vet inte riktigt vad jag ska göra..

för vet om han vill tvinga i mig mat..

så kommer jag börja ljuga för han med...

Vet pep att jag inte ska göra såhär

vet att du bli sur på vet

Å vet hur mkt du kämpar

just nu ids jag inte bry mig..

utan låter allt läggas på skolan då jag

nu troligtvis börjar få magsår pga att jag hatar skolan

låterdumt men de e sant..

att vantrivas så hårt som jag gör här..

många mil från dig och älsklingen tär så hårt!

vet inte vad jag gör.. vet jag orde sluta,

men som du sa.. Älskar just nu att avstå mig sj från mat...

Höftbenen som sticker ut när man ligger och magens insjunkade känsla.. att skulderbladen syns och rvbenen visas..

bättre änsla finns inte...

Vad är det som händer med mig?

De e vad Älsk fråga igår "va hände med min starka flickvän?"

Jag vet inte blev mitt svar..

För just nu fattar jag inte vad som händer..

I'm lost in the storm...

/ colgate