Hets. Hets hets hets!

Det var inte okej.

Får inte hända igen.

Skärpning nu.

Kom även på att jag ska på uh idag.

Fördjävligt.

Ska göra psykologiska tester.

det känns typ.. udda.

och så ska vi lägga upp en plan för arbetet över sommaren.

Kommer förmodligen inte att äta så mycket, då jag får all min energi från solen.

Åh, jag vill bli smal.

Jag hatar uh.

HATAR!!

Just nu vill jag ha min pojkvän eller min bästa vän och en riktigt stor jävla kram.

Ska det vara så jävla svårt att förstå!?

/pep

Yey.

Nu har man dragit på sig blåskatarr också.

Underbart livet är just nu.

Jag har mensvärk, ont i varenda led i hela kroppen och kroppen vägrar sova.

Och när kroppen vägrar sova så vägrar jag att sitta still.

Så bara för att jag är sjuk syns eller märks inte det på mig,

annat än att jag går som en 70årig gammal tant.

Så jag har idag kastat mig på cykeln och cyklat 40min i regnet

varit ute på 2 30 mins promenader

och städat i nästan hela huset.

Så, mensvärk, blåskatarr och ont i leder.

Ska det verkligen få stoppa mig?

Nej! Verkligen inte.

Men fy, vad jag börjar känna mig svag nu.

Jag orkar knappt, men jag gör det ändå.

Kroppen vägrar sova och jag är i protest, och min mamma har börjat klaga igen.

"Sluta upp men detdär"

"Kom in nu! Du kan inte cykla mer idag, du kommer bli jättejättesjuk eftersom du har så dåligt immunförsvar"

"Om du tror att du kan bli smalare än vad du redan är så tar du fel!"

"Pep, vad FAN tror du att du håller på med!? Ställ dig upp!"

"Älskade gumman, varför gör du såhär? *snyft*"

Och jag har förbannat ont i magen.

Men fyhelvete.

Jag blir svagare, dem klagar mer, men jag går inte ner i vikt.

Det går bara inte!

Jag måste verkligen kämpa hårdare nu.

78.9 säger min spegelbild.

55.3 säger min mamma.

48.2 säger min våg.

18.5 säger mitt bmi.

Jag vill nå mitt mål.

Jag SKA nå mitt mål.

blir nog till att ta en powerwalk på 1.5 timme i regnet nu.

Önska mig lycka till.

/peeepppp

I want a pack of cigarettes, a buttfuck and a bottle of vodka.

That's the only way to save this regretful night.

/pep

Jag hör min syster och hennes pojkvän genom 2 väggar.

Jag får ångest av det.

Det enda jag kan tänka på är hennes bröst.

Stora och dallriga, hur fan ser det ut när hon knullar med sin kille!?

Jag vill fan inte ens veta.

Jag vill inte tänka på det, men jag kan inte heller låta bli.

Jag mår illa och är kissnödig, men jag undrar vilket behov som är störst.

Och så vill jag bara gråta, för boyie är inte riktigt den han var i julas.

Och vissa saker han säger är bara för mycket.

Jag måste spy, kissa och gråta.

Gråta över att min kudde luktar så oerhört gott,

gråta för att jag inte kan greppa vart han vill komma med detta förhållande.

Jag vill veta, jag KRÄVER svar, men jag får dem inte.

Mitt hjärta växte och växte,

och hela jag blev som en lycklig skorv när jag var med honom.

Men hjärtat nådde sin maxgräns och exploderade när han slutade att älska mig.

Jag är i så mycket smärta just nu.

Jag ligger i sängen och vrider mig,

tills sängkläderna är så tilltrasslade att jag kvävs bland dem.

Fyfan vad skönt det skulle vara.

Men jag överdriver,

jag bara trasslade in mig tillräckligt mycket för en panikångestattack.

Har varit på UH idag, och ska dit på onsdag igen, för en planeringsdag och en grundläggande psykisk undersökning. Känns det okej?

NEEEEEEEEEEEEEEJ!!

Hela min kropp och mitt psyke skriker i VILDA protester.

Det får inte vara så!

Det får inte, får inte, får inte!!!

/pepsodent,.

Den här bloggen är skriven av 2tjejer.

En av oss (jag) har diagnosen bulimia nervosa, men båda två är väldigt insatt i våran egen vikt. Vi är till viss del anonyma, men det finns några få personer som vet om vilka vi är.

Jag kallar mig för pepsodent,

och min vän kallar sig för colgate.

Hoppas att svaret har hjälpt dig! :)

/pep

Jag åker utomlands om 7 veckor.

Jag måste bli smal innan dess, och väl där ska jag bli brun!

BRUN BRUN BRUN!

SMAL OCH BRUN!

FYFAN VAD VACKERT!

Nu ger vi gärnet girls!

Känner mig äcklig just nu.

Mens och annat helvete.

Är inte ens hungrig, men har ätit ändå.

Müsli och fil.

Spytt.

Ska inte äta någon middag, ska säga att jag inte mår så bra.

Eller så ska jag spy då också, spy och ta en lång promenad.

Nej, nu ska jag nog sova en stund.

Jag orkar ingenting.

puss på er!

/pepppppp

På sista tiden är det alltid jag som sagt "Jag älskar dig" först, till boyie. Han har svarat med "Detsamma" eller "älskar dig med". Men inget som indikerar på att HAN älskar mig. "älskar dig med" kah ju lika gärna betyda att mamma älskar mig med. Så nu har jag helt enkelt låtit bli att säga det.. och han säger det aldrig. Jag har fått bekräftat att han älskar inte mig. Han älskar min kropp, och han tycker om mitt utseende. Men han säger inte längre att "JAG älskar dig". Jag vet att han kan säga det, för han har gjort det förut, men nu vet jag ju att han bara är rädd för att ljuga.

Ångesten pulserar i hela kroppen när han ligger här och sover bredvid mig. Han är så fin, så oerhört fin, men just nu känner jag också hur mycket jag hatar honom och vill bara väcka honom och slänga ut honom. Han vägrar att prata med mig, varför vet jag inte, men jag hatar honom ännu mer för det. Jag bara HATAR att jag älskar honom så!! Jag önskar att han inte fanns, eller att jag aldrig träffat honom! Om jag önskar tillräckligt mycket, kanske det slagit in imorgon när jag vaknar.

Önska! Önska! Önska!

/pep

Faller,

Äter,

Spyr,

Äter,

Spyr,

Spyr,

Spyr,

Spyr.

Jag spyr även fast det inte finns någonting att längre spy upp. Det är svårt att andas då ångesten trycker in min bröstkorg så hårt att jag bara kippar efter luft.

Undraom jag skulle bli lyckligare om jag bara slutade kippa och lät livet efter detta ta hand om mig. Varför kan jag inte bara få somna? Somna och aldrig mer vakna. Jag sitter bredvid toastolen med datorn i knät och förstår inte varför jag inte går ner i vikt. Men det är inte Ana sen med att meddela. "Du äter, pep. Du är ett jävla äckel som äter! Fattar du absolut ingenting!?" Jag gråter. Gråter, gråter, gråter, och tårarna tar aldrig slut. Varför ska detta vara så förbannat svårt?

Nätterna.

Nätterna är en riktigt plåga. Sömnen som knappt anländer, för med sig en massa mardrömmar och skrämmer vettet ur mig. jag kryper upp mot väggen och försöker andas. Jag vågar inte sova, rädd att drömmen ska slå in, så sitter jag där i sängen och gråter istället. Magen vrider till av hunger och skriker efter mat. Men den får den inte. Halsen svider och tänderna ilar. Dem mörka ringarna runt ögonen växer och jag undrar om det märks. Undrar om det märks, hur hårt jag fallit den här gången.

Skolan som jag går på förstör allting. Den stressar upp mig, och då väljer jag att äta. Äta och spy. Sedan vill jag bara dö. Varför gjorde jag så? Ana hatar mig, och Mia älskar mig. Det känner jag på mig. Ana bara berättar för mig hur mycket hon äcklas av mig, och Mia välkomnar mig med en omfamning. Tar hållplatser extra långt bort, för att jag ska få gå så långt som möjligt. Ibland med en cigg i munnen, ibland springer jag, och väntar en kvart extra, som jag tränar lite på. Om ingen annan väntar på bussen där vill säga. Jag skäms. Jag skäms över mina vanor, men måste pressa in träningen någonstans, då jag har bekvakning alla övriga stunder. Jag får egentligen inte träna alls. På måndag är det brännbollsdag på skolan, och jag är nog den enda som inte får spela. Det känns väl toppen? Inte.

Imorgon måste jag verkligen skärpa mig med maten. Får inte äta så jävla mycket. Kommer ta en nutrilett till lunch och skylla på att jag känner att det är en dålig dag för att äta. hoppas bara att mamma accepterar det. För det är ju faktiskt sommar nu, och jag fyller år snart. Jag som hade lovat migsjälv att ligga UNDER 47.0 innan min födelsedag, men det är väl inte helt omöjligt än.

Boyie. Har bråkat mycket med honom på senaste tiden. Jag klarar inte av att göra slut. Jag älskar honom för mycket. Är det rättvist mot honom att han ska behöva ta all skit för att jag mår dåligt? Är det hälsosamt att han är en av dem två personer jag faktiskt har? Varför mår jag så dåligt av att han säger hur mycket han älskar min kropp, och hur underbar jag är? Varför blir jag så äcklad av migsjälv när han tycker om mitt utseende? Varför blir jag så äcklad av migsjälv när vi har sex? Varför kan jag ångra mig precis när det händer, och varför står jag ut med att göra  någonting som får mig att känna mig så oerhört obekväm? Jag antar att jag bara älskar honom, och innerst inne vet vad som krävs för att behålla honom. Därför slutar jag inte, därför ger jag inte upp, därför låter jag inte ångesten ta över mig. Ibland undrar jag hur mitt liv varit om jag inte träffat honom. Hade det varit bättre för mig? Kanske inte. Men det hade garanterat varit bättre för honom.

"Du hjälper aldrig till." "Varför är det bara jag som tvättar, städar och lagar mat?"

Jadu mamma, det är för att du lever i en fantasivärld där du gör allting själv, för i det verkliga livet är det nästan bara jag som städar, och nästan alltid jag som lagar mat. Jag hjälper till så jävla mycket, men allting jag gör tycks inte räcka till. Jag räcker helt enkelt inte till. Jag är för fet för att någonting ska räknas. Ingenting som jag säger räknas heller. Ingenting som bevisar min existens är tillräckligt. JAG RÄCKER INTE! JAG ÄR VÄRDELÖS! VÄRDELÖS! VÄRDELÖS!!

"Du är FET, FUL och ÄCKLIG, pepsodent!"

Hur mycket jag än kämpar kan jag inte känna mig älskad. Det går inte. Jag är äcklig. Ful äcklig och dålig. Man kan inte älska en människa som jag, det går bara inte.

/äckelpep